Ingmars klyv

Om en handdriven vedklyv som jag byggde

English text

 

 

För omkring femton år sedan, liksom än i dag (juni 2012), eldade jag i vedspis för både värme och matlagning och det var mycket arbete med att finklyva veden så jag drömde om att ha ett effektivare redskap än vedyxan.

Jag hade följande krav på den maskin jag fantiserade om:
Den skulle vara tyst så att jag kunde lyssna på omgivningens alla ljud under arbetet.
Den skulle vara effektiv, bekväm och rolig att arbeta med.
Den skulle drivas med endast handkraft.
Den skulle kosta nästan ingenting att tillverka.

Jag visste naturligtvis att en sån maskin var omöjlig att konstruera, men eftersom jag tycker om att bygga luftslott så fortsatte jag att fundera på den varje gång jag stod på vedbacken med yxan. Det gick så långt att jag till slut fäste en gammal yxa i änden på en tung järnstång och prövade att släppa den på en vedkubbe som stod på marken.

När jag upplevde effekten av hur rörelsen hos den tunga yxan på bråkdelen av en sekund förvandlades till klyvkraft och nästan utan märkbar inbromsning klöv vedkubben, så var problemet i praktiken löst. Jag satte skaft på järnstången/yxan, fäste skaftet i en led och balanserade det hela med en gammal bilfjäder så att yxan svävade ”tyngdlös” och byggde på det viset den första klyven.

   
         
 

Det är verkligen något nästan magiskt över den här klyven. Man upplever inte att man satsar lika mycket energi som det går åt för att klyva vedkubben och det är en märkligt skön känsla. Kanske kan den saknade energin förklaras med att man utnyttjar den satsade energin maximalt i motsats till när man klyver med en vanlig yxa.

Den första klyven såg jag väl mest som en prototyp som skulle lära mig hur nästa klyv skulle se ut. Prototypen fungerade i det stora hela bra men det fanns några saker jag ville rätta till och några sidospår som jag ville undersöka. Jag lämnade den hos Petter i Gudhem eftersom jag inte ville släpa hem den när jag ändå skulle bygga en ny version och nu är den klyven Petters. Petter skickade en video om klyven till YouTube där han kallade den Ingmars klyv. Videon har fått många besök och vackra kommentarer.

Jag ville också prova hur det fungerade med en dragfjäder. Jag hittade ingen lämplig begagnad dragfjäder utan var tvungen att specialbeställa den från en fjäderfabrik. Det var inte billigt men jag ville gärna prova principen. Den klyven står nu hos min bror som använder den till att klyva klena stickor till tändved, något som hans hydrauliska vedmaskin inte klarar.

Jag ansåg vid den tiden att dragfjäderklyven var ett sidospår eftersom fjädern var så dyr och för att den kräver lite större plats när yxskaftet sticker ut på baksidan. Men dragfjäderklyven har en del fördelar, t ex att det är enklare att konstruera leden, så den är kanske ändå det bästa alternativet om man ska bygga av skrot. Det är enkelt att kombinera flera dragfjädrar, både parallellt och i serie, och då blir det förstås lättare att hitta lämpliga begagnade fjädrar.

   
         
 

Efter några år i lägenhet helt utan vedklyvning och därefter sju år med vedspis då jag har kluvit veden helt och hållet med yxa tyckte jag nu att det äntligen var dags att bygga den ultimata klyven. Jag är nu på väg mot ett bekvämare boende och kanske hamnar jag i en lägenhet, utan möjligheter att bygga klyvar, så jag tyckte att det var bäst att passa på. Jag ville ju så gärna uppleva känslan av att till slut ha fulländat klyven.


Tanken var att bygga klyven helt och hållet av material som var på väg till skrothandlaren. Jag började med att leta igenom några skrothögar för att hitta material. Gamla skogs- och jordbruksmaskiner innehåller ofta bra material att snickra med, liksom industriskrothögar.


   
         
 

Jag gjorde en enkel skiss genom att med ett foto som underlag rita upp konturerna av den gamla prototypklyven. Jag skrev ut den i skala 1:10 så att en cm motsvarade tio i verkligheten och det blev lätt att ta mått. Med röd färg ritade jag in de ändringar jag ville göra: bygga in stativet i huggkubben för att allt skulle bli stadigare, sänka leden något för att få en bättre rörelse på yxan, ändra vinkeln på yxan för att utnyttja hela kraften samt ändra fjäderns upphängning så att den blev enklare och mer praktisk att hantera.

Så var det bara till att mäta och kapa skrot och börja svetsa. Första steget blev att rikta in den bärande balken (75x75x4 mm, från en traktorharv) i stativet till rätt höjd och lutning. Jag näste ihop konstruktionen med migsvetsen och svetsade färdigt med en större pinnsvets som jag tycker ger en starkare svetsfog.

   
         
  LEDEN mellan yxskaftet och stativet är en viktig del på klyven. Jag hittade en bra led på en skrotad griplastare från en skogstraktor. Den är bred och väldigt stabil och nästan helt utan glapp. På skrotade kranar är det ofta några delar som är bra trots att resten är helt kass, kanske de har blivit renoverade eller utbytta nån gång i senare tid.

Kranen hade legat många år på marken och rostat svårt på ena sidan men konstigt nog var inte leden fast. Det gick att trycka in fett men ena änden är fortfarande torr och den går lite trögt så att yxan stannar efter några få slag. Jag smörjer nu den tröga änden med olja nästan varje dag, så den kommer att gå lättare efter ett tag .

Petters klyv har kullager och går mycket lätt, leden där är gjord av ändrullen till en skrotad remtransportör om jag minns rätt. Klyven med dragfjädern har två kullager och en axel mellan dem. Detta är den stora fördelen med dragfjäderklyven, att det är enkelt att göra en säker och bra led, eftersom allt tryck riktas neråt.

Först tänkte jag göra leden av styrspindeln från en grålletraktor och fästa yxarmen i fälgen, men efter att jag hade tänkt ett tag på det så ändrade jag mig för att jag var rädd att det skulle bli för klent och svajigt och även för att jag inte var helt säker på hur stark en svets i spindelaxeln skulle bli. Det kan bli riktigt hårda tag när man klyver grov, vresig eller krokig ved. Synd, egentligen, jag tror att det hade blivit rätt snyggt!

   
         
 

FJÄDERN liknar den som sitter i den första klyven och jag tror att den kan ha suttit i en Volvo 240. Fjädern är 43 cm lång obelastad och ca 29 cm när yxan ”svävar” tyngdlös på lagom höjd. Diametern på fjäderstålet är 13 mm och det slingrar sig 5 1/3 varv i den arbetande delen av fjädern. Ytterdiametern på fjädern är 160 mm.

Om fjädern ska sitta fastklämd mellan två plan och vara flyttbar med hjälp av bara ett spett som på denna klyven så är det ju bra om den är ganska bred. Man behöver också ha med i beräkningen att man ibland lyfter yxan så högt man når när det är svårkluvna vedkubbar och även i det läget måste fjädern vara något hoptryckt. Jag höjer yxans läge genom att flytta fjädern ut från leden, något som fungerar bäst om ytorna som klämmer fast fjädern är något så när parallella när yxan hänger i normalläget.


En hoptryckt bilfjäder är som en liten bomb! Trycket på fjädern i klyven är omkring tvåhundra kilo skulle jag tro. Om något brister hastigt kan det ställa till med svåra skador. Om leden går av så slår skaftet rakt mot klyvaren och om yxan lossnar från skaftet slår skaftet bakåt med stor kraft. Något att tänka på när man svetsar fast yxan!

Fjädern är inte fäst på annat sätt än att den är fastklämd mellan stativet och yxskaftet. När jag ska montera fjädern lyfter jag helt enkelt yxan med en reptalja så högt att det går att stoppa in fjädern. Reptaljan är fäst vid en stång som står löst på marken och ändrar sin lutning allteftersom man lyfter. Man måste se till att stången har bra fäste i marken och inte kan halka. Yxan får helt enkelt inte falla ner fritt när den är helt upplyft, den skulle göra stor skada!

Jag har svetsat fast en liten klack uppe och en nere för att haka fast fjädern i när gapet är stort och ytorna lutar olika.

   
         
 

DIMENSIONER Genom att mäta på bilden kan du få fram diverse mått på klyven. Yxskaftet på klyven är 1280 mm från änden fram till där det är fäst i yxan. Dividera 1280 med skaftets mått på bilden och multiplicera svaret med bildens mått på det du vill veta. Svaret du får är ett mått som dock inte alltid stämmer helt med verkligheten, beroende på perspektivets förvrängning.

Yxskaftet är av 75x75x4 mm fyrkantsrör och har en gång suttit i en traktorharv. Skaftet ska helst vara lätt men samtidigt styvt för att hålla yxan i rätt läge om det blir hårda tag. Jag har fäst skaftet högt upp på yxan för att det inte ska kunna vara i vägen vid klyvningen. Skaftet är också upphöjt vid leden för att ge plats åt fjädern som sitter ganska nära leden.

Yxskaftets längd är ”lagom” för att inte bli för klumpigt och ta för stor plats men kunde gärna vara mycket långt för att yxans rörelse ska bli mindre krökt. Ju längre skaftet är desto bättre är det för yxans rörelse men desto grövre och tyngre måste det vara för att vara starkt och inte svaja. Jag tror att det är bäst om så mycket som möjligt av tyngden i yxa/skaft sitter nära yxeggen för att kraften ska utnyttjas bäst.

Yxan får sin mesta tyngd av två hydraularmar från en stor traktor. Jag har kapat av dem för att inte yxan ska bli för lång och jag har fäst några grova plåtbitar nedtill för att få tillräcklig vikt och för att sänka tyngdpunkten. Om jag tar bort fjädern och ställer en våg under yxeggen så väger den omkring 38 kg på den nya klyven och omkring 32 kg på den gamla. Själva klyveggen är en gammal och mycket rostig yxa som jag hittade i en skrothög. Den var avslagen i skafthålet och blev lagom lång efter renkapning. På de ytor som klyver har jag slipat bort all rost och polerat så att sidorna är jämna och släta för att glida lätt när yxan klyver vresigt virke.

I övrigt har jag bara slipat bort rost och färg där jag ska svetsa och annars försökt att bevara skrotens originalfärger.

   
         
 

Yxans lutning kan se konstig ut vid första anblicken! När jag gjorde den första klyven tänkte jag helt fel när jag beräknade att eftersom leden satt i jämnhöjd med yxeggen
skulle yxan stå lodrätt precis när den slår in i kubben som ska klyvas, detta eftersom
rörelseriktningen just då var rakt neråt. Vad jag inte tänkte på var att den långa yxans överände fortfarande var på väg utåt längs cirkelbågen när yxan slog in i kubben. Det fick till följd att hela klyven ryckte till varje gång yxan slog i. När jag gjorde den nya klyven tänkte jag att yxans tyngdpunkt måste ligga i samma cirkelbåge som yxeggen, men nu efteråt inser jag att även det är ett tankefel eftersom yxans tyngdpunkt fortfarande har en liten rörelse utåt när yxan slår i. Alltså borde yxan luta ännu lite mer inåt mot leden för att kompensera den kraften. Jag har inte räknat ut var tyngdpunkten sitter utan gjorde bara en uppskattning så att den skulle följa eggens cirkelbåge något så när. Efter det har tyngdpunkten förskjutits framåt och uppåt genom att jag satte på handtaget. Det är av massivt stål och egentligen för tungt, men det är så ”snyggt”och lagom tjockt att hålla i (diameter omkr 45 mm), att det får vara kvar som det är.

Yxans höjdläge är viktigt på det sättet att man utnyttjar yxans tyngd och kraft bäst om eggen hänger någon centimeter ovanför vedkubben som ska klyvas. Om den hänger för högt motverkar fjädern den fulla klyvkraften och om den hänger för lågt blir det avigt att placera vedkubben. Om man tänker enbart på klyvningen så borde yxeggen hänga precis i höjd med eller något under vedkubbens överände beroende på om kubben spricker isär snabbt eller om den är vresig, men mest praktiskt är det att yxeggen hänger lite ovanför kubben.

För klyvningens skull borde yxans egg vara knivskarp för att gå lätt in i träet och så att den kan skära av kvistar och tvärträ, men då måste man vara väldigt försiktig så att man inte skär sig när man arbetar med handen nära yxan, t ex när man ställer dit en ny kubbe som ska klyvas. För att kunna arbeta bekvämt och säkert hela tiden rundslipar jag eggen så att man absolut inte kan skära sig på den. Visst går det trögare för den slöa eggen just att tränga in i träet men därefter går klyvningen nästan lika bra som med en vass egg. Jag slipar också eggens yttersta del extra tunn för att den lättare ska tränga in, men i allra yttersta spetsen är den ändå rundslipad och oskarp för säkerhetens skull.

   
         
 

Jag ville ha en ordentlig betongklump till ”huggkubbe” för att få ett riktigt stumt slag. Först tänkte jag gjuta in en slät granitsten av lämplig form överst att ställa vedkubben på och då ha en stopp och en stötdämpare som hindrade yxeggen att slå i stenen. Det hade varit idealiskt för klyvningens skull men blir lite klumpigt och antagligen skulle de extra anordningarna bli i vägen för klyvarbetet. Nu är ytan på betongkubben helt plan och jag lägger dit en ekbit av lämplig form att hugga emot. Idealet är att ekbiten är svagt åsformad i samma riktning som yxeggen så att klyvkraften utlöses precis mellan åsen och eggen, då utnyttjar man bäst yxans kraft och kubben klyvs lättare om den har luft under sidorna så att halvorna kan vrida sig utåt. Kanske måste jag borra ner ett par sprintar och göra motsvarande hål i ekbiten för att hålla den på plats.

För att kunna hantera den tunga klumpen lite bättre göt jag in två 75 mm pvc-rör i två riktningar för att kunna sätta in spakar och lyfta och vrida klyven. Jag tejpade igen ändarna på rören och lade dem i bruket utan att göra hål i formen. För den inre öppningen tejpade jag även på ett plåtlock för att inte tejpen skulle brista. Den yttre änden lades tätt emot formen. Det första röret ville ändra läge och flyta uppåt lite när jag rörde och stötte bruket så jag lade en sten på när jag lade i nästa rör.

Jag gjorde ett urtag i betongklumpens nedre bakkant för att den ska vila mer på framkanten så att de tre stödpunkterna hamnar långt isär.

Jag beräknar att hela betongklumpen väger bortemot 300 kilo. Den skulle kunna väga betydligt mer för att inte vibrera när man dänger stora kubbar mot den med full kraft, men det är ju också bra att kunna rubba klyven utan att behöva använda lyftkran.

Den grova länken kommer från ett skrotat timmerspel. Man kan lyfta klyven i länken och den kan också användas om man vill låsa yxan med ett hänglås så att ingen kan leka med den och skada sig. Ska klyven stå länge utan att användas tar jag helt enkelt bort fjädern.

Den färdiga klyven innehåller bara begagnat material så när som på svetselektroderna, betongen och virket i bordet.

   
         
  För att kunna arbeta bekvämt behöver man en större arbetsyta än själva huggkubben och en sarg runt om så att man slipper plocka upp veden från backen. Sargen (närmast på bilden) skulle kunna vara förlängd 10 cm åt vänster och vara något högre. Som det är nu så ramlar en del vedträn ner just där.
   
         
 

 

Säkrare än vad de flesta tycks tro!

Största risken tycker jag är när man låter yxan pendla fritt efter att ett vedträ har kluvits. Yxan har då fortfarande en stor kraft uppladdad och det är lätt att förbise den rörelsen när man placerar en ny kubbe som ska klyvas. (På den senaste versionen har jag en säkerhetsspärr som får yxan att alltid stanna i uppläge när jag släpper handtaget)

Eftersom man alltid vet exakt var yxan kommer att träffa så är klyven, trots sin våldsamma tyngd och styrka, betydligt säkrare än en vanlig yxa eller en kniv. På bilden klyver jag små stickor till att starta elden i spisen med. Först skivar jag en rätvuxen och lättkluven granbit och sedan klyver jag klena stickor av hela bunten, med ett gummiband runt bunten känns det säkrare och stickorna sprätter inte omkring så mycket. Njutbart! Nu kan jag använda obegränsat med stickor när jag tänder.

 

   
         
 

Jag har inga planer på att tillverka och sälja vedklyvar men kanske någon kan bli inspirerad till att bygga en egen. Maila gärna ifall du har frågor.

 

 

 

 

 

   
      Betongen struken tre gånger med järnvitriol! Färgen kommer att vattnas ur och blekna av regn och tid (åratal).    
  Några varianter av klyven på Youtube:      
  Ingmars klyv (första prototypen, som Petter i Gudhem har nu) http://www.youtube.com/watch?v=MD0cp3g6O78      
  rysk version https://www.youtube.com/watch?v=vvJvgEridiM      
  Ukraina https://www.youtube.com/watch?v=dGGH4XKNULU      
  Ingmars klyv II (som denna sidan handlar om) http://www.youtube.com/watch?v=Z06XgIz55ec      
  rysk version https://www.youtube.com/watch?v=cSBVoWj6XQQ      
  ungersk avancerad modell https://www.youtube.com/watch?v=ca7ZPfkcNqA      
  rysk version https://www.youtube.com/watch?v=7kDG_oiUjew      
  ryskt hemmabygge https://www.youtube.com/watch?v=MAEXsXJ0aTY      
         
 

Februari 2015

Jag har gjort några viktiga förändringar på klyven. Den nya modellen syns som en rödaktig skugga framför den gamla gråare.

1 Jag har krökt ner yxskaftet och yxan har tryckts ihop på höjden och blivit bredare.och den har ett annat handtag. Yxan lutar ännu lite mer bakåt mot leden.

2 En sten har gjutits in i betongen, lite förhöjd för att få luft under kanterna på stora kubbar och för att få mothållet mitt under yxeggen. Slaget blir stummare nu när man slår direkt mot stenen i stället för mot ett mellanlägg av trä vilket gör att mindre kraft behövs vid klyvningen.

3 En stopp och en dämpande fjäder har byggts på stativet så att yxeggen inte kan nå stenen.

4 Ett dödmansgrepp i handtaget utlöser en mekanism som låter yxan gå upp och stanna i upphöjt läge när jag släpper handtaget. Detta förhindrar att den pendlar fritt som den gjorde förut vilket innebar risk att skada fingrarna.

   
         
 

Jag har kapat och flyttat om materialet i yxan för att den ska bli mer kompakt. Framförallt ville jag sänka tyngdpunkten för att minska vibrationerna. Yxans vikt när fjädern är borttagen är nu ca 36 kg mot omkring 38 kg på förra versionen. Tack vare det stummare slaget mot stenen behöver inte yxan vara riktigt så tung och den är nu lite lättare att sätta i rörelse.

Att yxan rör sig i en cirkelbåge orsakar en del problem. När man klyver en stor vedkubbe och tar i ordentligt så har yxan hög fart när den stannar mot en svårkluven vedkubbe. Just när den slår i kubben befinner sig olika delar av yxan i olika rörelseriktningar, det enda som rör sig i stort sett rakt neråt är själva yxeggen. Överänden av yxan rör sig lite snett utåt i tangentens riktning och när den stannar hastigt blir det ett ryck utåt. Jag försökte på den förra modellen att balansera krafterna i den långa yxan genom att luta den bakåt men det lyckades inte helt. Numera tror jag att det bästa sättet är att sänka tyngdpunkten så mycket som möjligt. Jag borde ha flyttat ner ännu mera material och placerat det bakom och framför yxan så att den hade blivit längre i eggens riktning. Men jag har inte förrän nu efteråt börjat förstå riktigt hur det fungerar. Sorgligt nog är det inte förrän nu som jag har börjat tänka igenom alla detaljer och försökt analysera vad som egentligen händer när yxan rör sig och stannar hastigt....

Jag tycker i alla fall att yxan fungerar riktigt bra nu och den får vara som den är, även om det skulle gå att få den ännu mera perfekt genom att ge den en annan form. Yxan har dock lutats ännu mera bakåt (mot leden).

Troligen kommer jag att montera en extra vikt på kanske fyra kilo om jag skall klyva stora mängder grova kubbar. Den vikten kommer i så fall att sitta på baksidan av yxan, under skaftet, och den kommer att vara avtagbar. Den nuvarande vikten är lagom för lättare klyvning och det är lite smidigare att klyva om yxan inte är för tung.

   
         
 

Det nya handtaget är av rör ca 30 mm som är fäst på ett plattjärn ca 5 mm. Det är lagom vinklat neråt och bakåt och sitter lite lägre än det förra handtaget. Det blev riktigt bra och man kan ha plattjärnet mellan fingarna om man vill.

Ett dödmansgrepp utlöser upphängningsanordningen så att yxan inte kan pendla fritt som den gjorde förut.

 

Tyvärr har den tjusiga enkelheten hos klyven delvis gått förlorad liksom tystheten. Detta upplever jag själv som en nackdel men den ökade säkerheten och effektiviteten får vara värda detta...

   
         
 

Jag letade upp en lagom stor sten som hade en plan och slät sida. Jag högg upp betongen rakt under yxeggen så att stenen fick plats och lade den i betong så att den sticker upp 12 mm över den gamla betongytan. Stenens synliga yta är 70 x 170 mm, precis lagom stor att balansera en bred vedkubbe på.

Klyvningen underlättas faktiskt rätt mycket om mothållet koncentreras till mitt under yxeggen så att vedhalvorna lättare kan falla utåt och isär.

 

 
         
 

 

I kombination med den ingjutna stenen måste jag också ha en stopp så att inte yxeggen kan träffa stenen. Förut hade jag alltid en ekbit liggande på betongen för att skydda eggen. Med stoppen stannar eggen ca 30 mm ovanför stenen.

Utan mellanlägget av trä blir slaget stummare, det "svarar" bättre. Klyvningen känns effektivare!

 

 

 
 

Jag hade först tänkt använda en bilstötdämpare och det hade varit det bästa, men för enkelhetens skull provade jag först med att montera dit en hård bilfjäder som tar emot den värsta stöten. Den fungerar ganska bra och får vara kvar tills vidare.

Det tar faktiskt lite tid att vänja sig vid att jag kan ta i hur mycket som helst utan att vara rädd att skada eggen!

Dessa förändringar sammantaget gör att klyven nu känns riktigt färdig och jag tänker att det var nog precis denna apparat som jag gick och drömde om därhemma på vedbacken när jag klöv veden med vanlig yxa mot en ekkubbe!

 

Se den färdiga klyven, Ingmars klyv IV, i verksamhet på: https://www.youtube.com/watch?v=Bk-XcO7mcD0

   
         
 

ALTERNATIV
Om det på lämpligt ställe finns en stor sten eller en bergklack i lagom höjd kunde man bulta fast bakre delen av stativet, inkl leden och yxan, i berget och slippa gjuta. Yxan kunde då slå mot berget eller stenen med en tunn ekbit emellan, eller om man gjuter en slät yta att slå mot. Då blir det ett extremt stumt och effektivt slag!

Ett annat sätt som jag har funderat på vore att ha yxan hängande i en lodrät stång som passerar genom, och vilar på, en stapel av bilfjädrar. Då blir yxans rörelse helt rak och yxan kunde t o m vara vridbar och lite mera rörlig, fast jag vet egentligen inte om just det sistnämnda vore någon fördel, en av fördelarna med klyven är ju att man vet precis var yxeggen träffar. Det vore roligt att höra om hur den modellen fungerar ifall någon bygger en sådan variant.

     
         
 

FÖR BYGGARE:

Det är viktigt att yxeggen sitter i linje med hela yxans mittlinje och att mittlinjen följer yxans rörelse. Montera först leden och yxskaftet. Därefter bör du rikta in yxans tyngddel (hydraularmarna i mitt fall) genom att nästa fast den vid skaftet och röra den för att kontrollera att båda ändarna följer samma linje när du rör skaftet upp och ner. Därefter sätter du fast själva klyvyxan och riktar in eggen så att den följer samma linje. Om det hela sitter snett kan man få en kraftödande skakning åt sidan vid varje slag. Om leden inte sitter helt exakt vågrätt har inte lika stor betydelse, men den får förstås inte heller vara alltför sned.

Jag är inte riktigt klar över hur yxans vinkel mot cirkelbågen som den rör sig i skall vara. Det enda säkra är att det är bäst om tyngdpunkten ligger så nära yxeggen som möjligt. En lång yxa med hög tyngdpunkt förstärker eventuella fel i lutning och vinkel.

Jag håller på att fundera på om jag ska gjuta på tio centimeter på betongklumpens framsida. Den skakar lite när jag dänger i stora kubbar och möjligen blir det bättre om slaget träffar mer i mitten av klumpen. Som det är nu så träffar det närmare framkanten och jag ska nu prova ut om det fortfarande är plats att stå om betongen kommer tio centimeter närmare benen. Dessutom är en större tyngd alltid bra, utom när den ska flyttas.